Är på ett riktigt håll käften-humör och känner mig typ borttappad. Känner att jag inte riktigt passar någonstans förutom om Matte är med, och det är ju självklart bra, så jag vill känna. Men det blir tufft när han inte är närvarande, när jag till och med kan sitta i min egen säng i mitt eget rum och känna mig som en sista för stor pusselbit med fel tema.  
Mamma bokar en resa till Kanarieöarna i sommar, hur underbart? Skulle kunna döda för det just nu. Men till och med då, när tankarna ligger på en strand och steker, känns det lite tomt, och de för att min finaste fina kanske inte kommer att vara där. 

Hur skadad på en skala är jag då?
Inte alls. 0.
De är såhär jag vill ha det. En enda som kan fånga upp så lätt. Hur underbart är inte det då? Sjukt.


Jag ska sova nu. Det kan hända att jag har snö i hjärnan sen Romme, som ursäkt för ordkräkset nyss dårå.