Försummad och lite bortglömd är känslorna i natt. Mitt te har svalnat och blivit kallt men jag dricker det ändå. Läser i min bok som är bra men aldrig vill ta slut och så lyssnar jag på musik som fångar en i stunden liksom. Tänker att jag är löjlig och att jag tänker för mycket, och att jag kanske bara är trött. Men kanske har jag också en liten poäng där. Hoppas på båda. Och hoppas imorgon inte innehåller samma tankar.
Litet hopp om att någon kommer ner och kramar hårt hårt hårt, men det hoppet är lika litet som hoppet om 20 grader och sol imorgon.

Ett steg närmare bokens slut nu, om jag fortsätter läsa det vill säga. Kanske går och lägger mig istället, vi får se.