operfekt

Adventsljusstaken som står i hyllan har bara 6 stycken fungerande ljus, det i mitten lyser inte. Sådär lagom inte alls perfekt som allting alltid är. Sitter på en stol i middagsrummet och har en stor hoodtröja på mig. Grå med ett litet litet hål på magen, de är den bästa tröjan jag vet. De är min fina fina Mattes tröja och den luktar som honom. De går inte mer än 3 minuter mellan att jag borrar ner ansiktet i tröjan och tänker att om allt kunde vara såhär alltid. Sen lyfter jag huvudet och upptäcker att allting tydligen inte kunde vara sådär, alltid.
De har varit en jobbig dag i allmänhet men nu ikväll för några timmar sen blev det lite mycket. Alla fel bubblar upp i huvudet och det representeras av lite tårar här och där, spridda över några timmar. 

Ni vet paniken när det är för varmt men ändå kallt och allting är i vägen och är jobbigt och fel och man vill slita av sig håret? Hatar den paniken. Man blir så hjälplös.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0