Alltså det är någonting med måndagar. De senaste tre måndagarna har jag kommit hem på kvällen och näst intill gått sönder för att allting har varit så hemskt och jobbigt etc osv. 
Idag var inget undantag. 

När jag rullade in på uppfarten med min cykel runt halv tio stog min syster och kramade en pojke. Mitt emotionella stadie har inte tittat fram än så jag gjorde stora ögon och sa "oj.." näer de upptäckte mig. 
När jag kom in visade det sig att det var bästa vännen och att de varit osams och att pojken hade väntat på min syster hos oss länge för att få prata med henne och massa andra sorgliga detaljer jag inte ebhöver nämna. 

När jag fick detta berättat för mig kom det en tår. Och så en till. Och en till och en till och ännu en och nu har jag panikgråtit sådär högt ni vet i en halvtimma. Vet inte vad som tog åt mig? Jag har knappt pratat med min syster på en vecka. Men just det här, att hon har så fina fina vänner som anstränger sig så hårt för att bli sams. Så fint!

Nu var det säkert inte bara därför jag grät men det var en bra sak att grunda allt på.
Tror jag grät för att fina Bella åker bort imorgon också. Eller nej jag är säker på att det är därför. Kommer sakna så att jag går sönder.